Par står mittemot varandra - Spelar längden roll när du dejtar?

Jag är 180 cm lång och kvinna. Alltså tolv centimeter längre än den genomsnittliga svenska kvinnan. Och bara någon ynka centimeter kortare än det manliga genomsnittet. Det har ställt till det för mig på dejtingfronten genom åren, men spelar längden egentligen någon roll? Jag tycker inte det. Inte nu längre (fniss).

Visst, jag har alltid vetat att jag är lång. Jag ägde på basketen i gympan i skolan. Men annars tänkte jag faktiskt inte så mycket på min längd förrän jag skilde mig och blev singel igen för tre år sedan. (Att dejta efter skilsmässa är förresten ett kapitel för sig, mer om det här.) Långa killar fanns tydligen i överflöd när jag dejtade som ung, för då var det alltid självklart att jag skulle se upp eller åtminstone rakt fram på min dejt, inte ner.

Annat visade det sig vara fjorton år och ett äktenskap senare. Nu blev jag plötsligt jobbigt medveten om min egen längd, längden på männen i min omgivning och den störande skillnaden där emellan. Visst, jag hade haft pojkvänner som var lika långa eller till och med aningens kortare än jag. Men det var liksom kortare (!) gästspel. Nu, när jag efter ett kraschat äktenskap letade efter den STORA kärleken, var jag helt inställd på att träffa någon som var längre än jag. Orealistiskt kanske, men så tänkte jag.

När jag återvände till dejtingscenen var jag alltså äldre (tyvärr), klokare (förhoppningsvis) och mycket mer målmedveten än i mina yngre dejtingår. Med ålderns rätt tyckte jag mig veta vem och vad jag letade efter. Jag hade till och med en önskelista (eller mer en kravlista, om jag ska vara ärlig). Högst upp stod ”lång”. Sedan följde ett antal andra önskemål i fallande prioriteringsordning. Alla potentiella dejter granskades utifrån den där listan. Jag övervägde inte ens att dejta någon som var kortare än 185 cm. Eller som inte hade universitetsexamen. Eller missade på någon av de andra åtta punkterna på listan.

Med den där listan i handväskan blev jag en krass och ganska otrevlig singel som jag är förvånad över att någon ens ville dejta. Jag gick på dejt med en enda sak för ögonen: bocka av på listan. Hade jag äntligen lyckats hitta den perfekta mannen? Alla som inte matchade mina kriterier gick bort direkt, trots att jag längs vägen faktiskt stötte på en del riktigt trevliga män. Vi hade hyggliga dejter, men jag kunde inte för mitt liv förmå mig att tro att de skulle vara rätt – jag letade ju efter Mr Perfect. Och därför tackade jag artigt nej till en fortsättning, och drog skoningslöst vidare.

Så här ett antal kortare relationer och ännu fler dejter senare har jag dragit slutsatsen att den perfekta mannen inte finns. Helt enkelt för att ingen är perfekt, inte heller jag. Jag är lång. Du kanske är kort. So what? Och efter lite självrannsakan har jag skrivit om och kortat ner min lista utifrån vad jag faktiskt tycker är viktigt för att jag ska vara lycklig och nöjd med livet. Kvar på listan finns nu tre egenskaper: snäll, humoristisk och intelligent. Jag har äntligen fattat att det inte hänger på ytligheter. Och att längden faktiskt inte spelar någon roll. Det handlar om den där första gnistan, och den uppriktiga viljan att sedan fortsätta vandringen tillsammans. Och även om jag inte är där riktigt än känns det SÅ mycket lättare (och roligare) att leta, nu när kraven är på rätt nivå (hehe).

Hur tänker du när du dejtar? Accepterar du dina egenheter, precis som du accepterar andra? Om inte kan jag rekommendera dig att tänka om. Våra fel och brister är en del av vilka vi är, och när vi går på dejt dejtar vi hela människan, inte bara valda delar. Skönt, när jag tänker efter. Så att även en ståtlig amason som jag har en chans. 😉 Love your imperfections!

Registrera dig kostnadsfritt
+ Kommentarer
Slarvig dejt? 5 goda skäl att älska en slarver Ordning och reda eller fullständigt kaos? Mänskligheten delas i två läger, och vi har ofta...

Du kanske också gillar: